Jag har under årens lopp allt mera hängivit mej åt det finska språket. Det har sina enkla förklaringar. I Finland utgör vi finlandssvenskar bara 6 % av den finska befolkningen. Det blir en ganska liten ankdamm vi plaskar omkring i. Som fotograf var jag väldigt nöjd över att inte behöva frottera mej enbart med de svenskspråkiga i mitt land, utan få fritt söka mej till omgivningar, där utmaningarna var oberoende språket

Olen vuosien varrella antautunut suomenkielelle. Kun ympärillä loiskiva ruotsinkielinen ankkalammikko on tuntunut liian pieneltä. Olen aina hakeutunut uusiin haasteisiin, kielestä riippumatta.

I min nuvarande familj talar vi tre språk dagligen. Min sambo kommer från Estland och hon talar givetvis estniska med våra barn. Jag igen talar alltid svenska med mina barn, men tillsammans talar vi finska med Oona. Jag har alltid tyckt att det är en tillgång att både förstå och tala många språk. Så trots att de språk vi odlar i vår familj, inte hör till de stora i världen, ger det ändå ett vidare perspektiv inför vardagen. Nu på sista tiden har jag blivit allt mer motiverad och taggad på mitt modersmål, så det har skett ett stort bejakande av det svenska språket. Det känns helt skönt att ha hittat vägen tillbaka till sitt hem.

Avopuolisoni on virolainen, joten puhumme kolmea kieltä päivittäin. Olen aina pitänyt useiden kielten puhumista suurena etuna. Se luo arkeen laajemman näkökulman. Viime aikoina olen taas palannut kotiin äidinkieleni luokse. Sekin tuntuu mukavalta.

För tillfället håller jag på att färdigställa ett bildverk om Helsingfors. Boken innehäller stadsvyer, årstider, men också helt spontana händelser, som utspelas i min närhet. Jag har alltid min lilla kamera med mej och försöker komma ihåg att gräva fram den ur min läderväska, då någonting händer eller då jag fäster uppmärksamhet vid belysningeneller skönheten Helsingfors kan bjuda på. Boken heter enkelt och slätt HELSINKI och skall publiceras i början av nästa år.

Valmistelen parhaillaan kuvateosta Helsingistä. Siihen tulee kaupunkinäkymiä ja vuodenaikoja. Minulla on aina pieni kamera mukana nahkalaukussani. Kun huomaan erikoisen valaistuksen tai kauniin maiseman, otan sen esiin. Kirjan nimeksi tulee yksinkertaisesti HELSINKI.

Stefan Bremer