Avainsana: identiteetti

Ceci n’est-pas un finlandssvensk

Ceci n’est-pas un finlandssvensk

julkaissut senjaopettaa ♥ 8 Comments

Kuvassa on sekarotuinen koira

Identiteetti on hankala käsite. Otetaan esimerkiksi suomenruotsalaisuus. Kyseessä on selkeä ryhmä ja sen myötä identiteetti. Mutta kuka on oikeasti suomenruotsalainen?

Minusta saattaisi luulla että kuulun ehdottomasti tähän ryhmään. Ruotsi on tärkein kieleni. Työskentelen Åbo Akademissa. Lapseni käyvät ruotsinkielistä koulua. Tunnen valtavasti suomenruotsalaisia ja olen hyvää pataa kieliryhmän vaikuttajien kanssa. Melkoisen moni suomenruotsalainen varmaankin laskee minut automaattisesti ”ankkalammikon” jäseneksi.

Mutta minä en ole suomenruotsalainen. Olen ruotsinkielinen suomalainen.

Ero voi vaikuttaa joko pieneltä tai kaukaa haetulta, riippuen miltä kantilta katsoo. Monet suomenruotsalaiset pitävät käsitteestä, koska se selventää että he eivät ole ”rantaruottalaisia”. Suomenruotsalainen on yhtä suomalainen kuin kuka tahansa muu. Oma isoisäni puhui suomea vahvasti murtaen ja eli varsin ruotsinkielisessä enklaavissa, mutta sai urhoollisuusmitalin taistellessaan Suomen itsenäisyyden puolesta.

Minulle ero on tärkeä, mutta eri syystä. En miellä itseäni suomenruotsalaiseksi. Tunteakseen olonsa sellaiseksi tulisi kasvaa tässä kulttuurissa ja tuntea juurensa olevan kiinni tietyssä paikkakunnassa. Suomenruotsalaisuus on jotain mikä syntyy siinä prosessissa, kun kasvaa tietyssä kuviossa, jakaa tietyn kaveripiirin, käy tietyissä juhlissa ja tilaisuuksissa. Minä en näihin koskaan osallistunut.

Kasvoin suurimmaksi osaksi Ruotsissa 1970-luvun laman evakossa. Kotona puhuttiin suomea, jotta me lapset emme unohtaisi sitä. Tästä syystä puhun vieläkin suomea täysin ruotsinkielisen isäni kanssa. En ole koskaan osallistunut Stafettkarnevaliin. Pale & Ville eivät sano minulle juuri mitään. Suuri osa niistä asioista, jotka tekevät muista suomenruotsalaisia, ovat minulle vieraita.

Olen siis ruotsinkielinen suomalainen. Ruotsi on minulle luontevampi kieli kuin suomi, mutta pärjään siedettävästi myös suomeksi. En koe itseäni täysin ulkopuoliseksi suomenruotsalaisissa tilaisuuksissa, mutta silti hivenen. Identiteettini on sekametelisoppa. Se tosiasia, että lapseni ovat selvästi suomenruotsalaisia sekoittaa pakkaa vielä lisää.

Olennaista on että ruotsi kielenä Suomessa ja suomenruotsalaisuus eivät ole sama asia.

Suomalainen identiteetti rakentuu monesta tekijästä. Kieli on näistä yksi. Mutta myös kieleen voi asennoitua monin tavoin. Oman identiteettini yksi omituisuus on se, etten koe Suomen kielipoliittista keskustelua kovinkaan kiinnostavaksi.

Ajatus ”pakkokielestä” on minulle outo. Tämä saanee monen ”pakkoruotsin” vihaajan innostumaan, koska se tulkitaan säröksi Suomen ruotsia puhuvien muurissa. Se on väärä johtopäätös. Keskustelu kielipolitiikasta Suomessa on kärsinyt varsin omituisesta virheestä, ajatuksesta että suomenruotsalaiset eivät halua vaalia suomen kieltä. Tämä on mahdollisimman kaukana todellisuudesta.

Suomen kieli ja sen säilyminen ei ole kenellekään yhtä tärkeää kuin suomenruotsalaisille. Ilman suomen kieltä he menettäisivät erityisyytensä ja olisivat vain jatke Ruotsille. Tätä ideaa he vihaavat. Suomenruotsalaiset tarvitsevat suomea, koska se määrittelee heidän identiteettiään. Heidän vimmattu halunsa säilyttää nykyinen järjestelmä tulisi nähdä tässä valossa. He haluavat säilyttää Suomessa molemmat kielet, koska ne eivät suoranaisesti kilpaile.

En piittaa pakkokielikeskustelusta. Kielet itsessään eivät ole minulle merkittävä asia. Minulle kieli on työkalu. Vaihtelen jatkuvasti kolmen tai neljän kielen välillä. Puhukaan mitä puhutte – minun lapseni puhuvat parin vuoden päästä viittä tai kuutta kieltä. He varmaankin pärjäävät. Toinen ryhmä joka ei piittaa on venäläiset – miksi he välittäisivät suomen kielestä? Helpompaa vaan jos kaikki puhuvat venäjää, ja suomen kieli voidaan vähitellen häivyttää kartalta.

Kaksi kieltä on varsin pitkään pärjännyt mukavasti vieri vieressä Suomessa. Maailman muuttuessa en ole huolissani ruotsin kielestä, mutta herää kysymys, miten suomen kieli pärjää.

Alf Rehn

Identiteettiä etsimässä

Identiteettiä etsimässä

julkaissut senjaopettaa

Millainen on suomalainen identiteetti? Pitäisikö sellainen olla? Auttaako siitä puhuminen? Ja voiko sitä kehittää? Missä asioissa olemme hyviä ja huonoja? Hurmaushurrimme ottivat kantaa. Tässä kooste. Mitä on Suomi ja suomalaisuus?

Käytämme alla online-raatimme etunimiä. Täältä löydät esittelyt ja online-kyselyt kokonaisuudessaan.Millainen on suomalainen identiteetti? Pitäisikö sellainen olla? Auttaako siitä puhuminen? Ja voiko sitä kehittää? Missä asioissa olemme hyviä ja huonoja?

Jörn: Den finska identiteten? Vara sig själv.

Kjell: Vi skall naturligtvis vara stolta över vår identitet, också de udda sidorna i den. Men jag vill att vi skall vara ett modernt, öppet, nyfiket land. Ibland önskar jag att vi inte skulle saluföra oss med så mycket heavy metal, bastutävlande, kärringkånk, etcetera. ”Arctic madness” är helt okej i små doser, men det finns också andra sätt att nå ut.

Monika: Jag undviker, det gäller överhuvudtaget, att tänka i identiteter. Jag vill ha öppenhet, öppna fönster… och när jag skriver tänker jag aldrig på att jag är författare – eller hurdan författare, etc. Att skriva är att röra sig med sitt jag, öppen för förändring och förvandling. Så ser jag på fastslagna identiteter också.

Alf:  Jag tycker inte om när man försöker få den finska identiteten att bli något visst. Jag tycker att det hör till det finska att alla själv får definiera vad det innebär att vara finne.

Bettina: Det bästa med Finland är att man kan gå ut på gatan utan att riskera att bli skjuten, fängslad eller torterad. Att man får uttala sin åsikt utan att råka illa ut. Så är det inte överallt.

Isa: Man inte vill såra andra, och därför är vi ibland lite onödigt försiktiga. Jag tror ändå att vi är på rätt väg framåt. Det har blivit mer okej att vara stolt över sig själv och Finland än tidigare. Och LITE cynism skadar aldrig.

Monika: Det också kan bli lite tvunget (väkinäistä) om vi hela tiden går och tänker på att oj vilket gott självförtroende vi har! Men slappna av. Relax alltså. Och se med positiv energi (det betyder inte riktigt detsamma som att se positivt: allt är inte så förbannat underbart och bra i livet, samhället och världen) på det som händer och sker.

Alf: Finland och finländare är väldigt bra. Tycker själv att vi finländare är våra egna värsta fiender. Ett gott självförtroende skulle också hjälpa mot den rätt arga stämning som råder i en stor del av samhällsdebatten. En människa med positiv självbild är inte heller lika benägen att vara arg på andra.

Isa: Suomi-Finland är mitt hemland, så det betyder ju nog mycket! Å andra sidan är jag inte särskilt patriotisk. Finland är ett land som andra länder kan ta modell av i vissa fall, och i andra fall borde nog Finland ta modell av andra.

Alf: Det lustiga med Finland är att det är så viktigt för oss att vara dåliga på saker och ting. Inget annat land är fullt så fascinerat av att förklara hur ”ja vi är ju inåtvända” och ”vi är dåliga på nytänkande” och ”vi har så gammaldags ledarskapskultur”. Det verkar som det mest provocerande för en finländare vore tanken på att man ändå är rätt bra i Finland.

Mårten: Finland är rågbröd och finskt kranvatten. Svampplockning och svamp som smakar något. Rationella orsaker att flytta till Finland: Välfungerande samhälle där allt fungerar och där det är lätt och praktiskt att ha att göra med myndigheter. Distinkta årstider. Ett folk som är envist och galet på ett mycket charmerande och inspirerande sätt. En demokrati som fungerar och som tar sitt globala ansvar (för det mesta). Rationella orsaker att INTE flytta till Finland: Missunnsamheten, trångsyntheten, småskaligheten, långsamheten.

Kjell: Vi finländare dissar fortfarande oss själva alltför mycket. Vi är bra på många saker, vi kunde vara mer som de sydeuropeiska länderna i deras stolthet över vilka de är. Men vårt självförtroende har nog blivit lite bättre generation för generation: om man kunde mäta självförtroende med vetenskapliga metoder så tror jag att forskningen skulle visa att det växer lite hela tiden.

Baba: Jag är faktiskt ganska nöjd i Finland. Vi lever i ett väldigt bra land och är lyckligt lottade (onnellisia) över att vi har en så god ställning (asema) i världen. Men det betyder inte att det inte skulle finnas mycket att korrigera (korjattavaa) och mycket att skämta om (josta laskea leikkiä).

Alf: Mihin meidän meidän pitäisi satsata, jotta selviäisimme globalisoituvassa maailmassa? – Jag skulle gärna se en rejäl genomgång av den finska byråkratin, där det verkar finnas en uppsjö av människor som arbetar med att sitta i arbetsgrupper och utreda.

Magnus: Jag tror att jag skulle vilja ha lite mer svenskt självförtroende (itsetunto) till Finland. Det görs mycket bra saker här men alla verkar skämmas (hävettää) för det. En skillnad är att svenskar pratar som om de är bättre än vad de egentligen är. Och finnar pratar som om de är sämre än vad de egentligen är. I Sverige så frågar man vad folk jobbar med. I Finland så frågar man var folk är i från.

Mårten: Jag vill vara med där det händer, men jag vill också kunna dra mig tillbaka och slippa se människor hela tiden. Mitt ideal-Finland är just så. Ett Esbo med skyskrapor och folk från världens alla länder tätt tillsammans, och omkring det ett stort agrar- och naturlandskap som man kan nå med elbilar, bussar och tåg.

Magnus: Vad borde rikssvenskar uppleva för att förstå sig på finländare? – Man borde läsa Okänd soldat och Fänrik Ståhls sägner och sedan sätta sig ner och prata lite krigsminnen med någons finska mormor.

Mårten: Här i Kiseldalen är umgängeskulturen annorlunda än i Finland. Man skall alltid vara glad och positiv. Man får gärna vara naiv och gärna använda eufemismer. Jämmer och elände finns inte här.

Magnus: I Sverige så har vi ingen respekt för chefer och auktoriteter (auktoriteetti). Därför måste alla vara överens eftersom ingen naturligt bestämmer. I Finland så är det viktigt med titlar (nimikkeet) och hierarki (hierarkia) och därför räcker det med att en säger hur det ska vara. Så kan de andra göra.

Baba: Memman MÄMMI är bäst!

Mårten: Finland är ett rent, ärligt och välfungerande samhälle där folk tar ansvar för varandra och för helheten. Men det är också ett land som är hopplöst institutionaliserat (ingen får göra något på egen hand) och hopplöst självcentrerat. Man vill inte lära sig av andra folk och kulturer. Man tar levnadsstandarden som given. Samtidigt finns det också en härlig ung generation som trotsar gamla tabun och röjer ny mark inom kultur, vetenskap och företagsamhet. Leve Finland!

Esittelyt ja online-kyselyt kokonaisuudessaan.

Hurmaushurrien kielet

Hurmaushurrien kielet

julkaissut senjaopettaa ♥ 2 Comments

Miten kukin hurmaushurrimme oppi kielet, kuinka he suhtautuvat niihin ja millainen on heidän kieli-identiteettinsä? Tässä kooste heidän ajatuksistaan.

Suomen 13 hurmaavinta hurria oli koulussamme online 1.-13.3. Käytämme alla etunimiä. Lue täältä heistä lisää ja suorat linkit online-sessioihin.

Alf: Äitini on suomenkielinen ja isäni ruotsinkielinen. Minut kasvatettiin kaksikielisenä. Kun muutimme Ruotsiin, kotikieli muuttui suomeksi. Puhun suomea ruotsinkielisen isäni kanssa.
Jag är inte finlandssvensk. Jag är svenskspråkig finländare. Jag är finländare först, språket är en sekundär grej. Därför tycker jag också det är konstigt när finskivrare gör språket till en större grej än det är.

Jörn: Till 90 proc. lever jag på finska, men 10 proc. svenska. Det sistnämnda dock viktigast. Språkidentitet? Det beror på vem jag talar med. I Berlin talar jag tyska och tänker ofta på tyska.

Magnus: Jag är teoretiskt sätt: finlandssvensk. Tekniskt sett: rikssvensk. Praktiskt sett: Magnus.
Mina föräldrar är finlandssvenskar. Pappa är från Helsingfors och mamma är ifrån Dalsbruk (Taalintehdas). De flyttade till Sverige på 70-talet så jag föddes och växte upp där.

Mårten: Jag är först och främst en finländare.

Isa: Min språkidentitet är nog inte så stark. Om man talar om nationell identitet är jag en finländare som råkar prata svenska.

Peppe: Mitt modersmål betyder jättemycket för mig. Språket är mitt viktigaste arbetsredskap.

Jörn: Jag talade finska innan jag lärde mig svenska! Jag växte upp i helt tvåspråkig omgivning. Jag har lärt mig språk oftast enligt naturmetoden, men också genom att läsa, engelska, franska, lite italienska, spanska, latin.

Bettina: Min släkt på mammas sida är helt finsk. Jag lärde mig finska genom att prata med kusinerna och senare var jag i en tvåspråkig lekskola. Finska är inte svårt när man passerat helvetet med ablativ och ellativ gud vet vad det allt hette. Jag talar flytande finska, svenska och engelska. Dessutom kan jag helt OK tyska och lite franska. Allt detta har jag läst i skolan.

Peter: Tänker på svenska när jag pratar och skriver på svenska, på finska när jag pratar eller skriver på finska. Jag lärde mig finska hemma, min mor är finskspråkig men talar också flytande svenska. Finska har jag lärt mig hemma, min mor är finskspråkig men talar också flytande svenska. Jag klarar mig nog även på slang! Stark engelska (har engelska släktingar). Lite tyska och spanska, och allehanda plock från ett flertal språk.

Kjell: Om man med stark språkidentitet menar att jag talar och gillar flera språk, så jo. Om man menar hur bunden jag är till modersmålet, så nej. Jag drömmer på åtminstone tre språk. (Bunden till modersmålet = sidottu äidinkieleen).

André: Jag började läsa finska på tredje klass och det var en bra atmosfär. Ingen talade om pakkosuomi utan alla ville lära sig finska. Jag tittade mycket på pikku kakkonen och puoli kuusi och så lärde man sig lite. Som tonåring började jag spela fotboll och då fick jag finsktalande vänner och då lärde jag mig finska bättre.

Magnus: Hur gör du för att lära dig finska? – Jag skriver blogg och pratar med taxichaufförer. Jag försöker prata så mycket jag vågar.

Bettina: Har jag en stark språkidentitet?– Jag förstår inte riktigt frågan. Hurdå? Om frågaren avser att jag identifierar mig med mitt språk så svarar jag njaeee. Jag är finländare. Som talar svenska.

Monika: När man använder sig av ett annat språk så är det viktigt tror jag att inte ”översätta” i huvudet: från det egna språket till det andra. Men börja rakt av. Tänka genast i det nya språket. Det är i själva verket inte alls så svårt man skulle tro. Och fel och sånt kan rättas till. Det är småsaker (peanuts eller p-nötter, som norrmännen säger).

Magnus: Jag tycker om kommunikation, att prata med människor. Därför känns det naturligt för mig att försöka lära mig de språk som folk talar, där jag bor. Därför försöker jag lära mig finska.

Mårten: Hur är det att leva med tre språk varje dag? – På fredag eftermiddagar märker jag ofta att språkhuvudet tröttnar, och då smyger det in ord från mitt modersmål i de språk jag använder.

Baba: Jag tänker på finska när jag talar finska och på svenska när jag talar svenska. Men jag skriver bättre på svenska.

Kjell: Mitt språk är nog ganska finlandssvenskt, särskilt i de tjockare romanerna, jag använder ju medvetet ett väldigt helsingforsiskt språk med slanginslag, etcetera, just för att ge läsarna (också i Sverige!) en känsla av hur ”blandad” finlandssvenskarnas vardagliga språkmiljö är här i Helsingfors.

Mårten: Det är inspirerande att besöka Sverige av språkliga orsaker. Landet har massor med svensktalande, och de flesta talar svenska mest hela tiden. Därför utvecklas språket snabbare än i Svenskfinland. Jag tycker det är viktigt att vi i Finland hänger med i den språkliga utvecklingen i Sverige. Vi borde modigt och kvickt ta över nya ord och talesätt som bildas väster om Bottniska viken.

André: Tycker man i Sverige att du låter som ett Mumintroll?– Ja, det verkar så.

Magnus: Modersmålet (äidinkieli) betyder allt! Det är det enda verktyget jag har för att formulera mina innersta tankar. Jag jobbar mycket med att utveckla det och vårda (hoitaa) det, för att jag mer noggrant (tarkka) ska kunna beskriva saker.

Alf: Jag har svårt med danskan, men danskarna har inte svårt att förstå mig. Eller, några från Jylland kan ha det. Eftersom jag hört så lite danska som ung så var det lite av en chock när jag började tillbringa mera tid här. Jag talar fortfarande mest engelska med Sara, men Mathias (5 år) och jag pratar danska.

Kjell: Det är klart att jag älskar svenskan djupt. Det är mitt första språk och det språk jag behärskar allra bäst. Men kärleken till modersmålet används ofta – på många håll i världen, inte bara här i Finland – på ett sätt jag inte tycker om, modersmålet blir någonting som stänger ut andra. För mig är språk broar till andra människor, broar ut i världen. Därför brukar jag betona att jag älskar andra språk också, t.ex. finskan och spanskan. Vad det yrkesmässiga beträffar är svaret enkelt: Jag kan skriva på andra språk också, men jag skriver nog bäst på svenska. Mitt ordförråd och mitt känsloregister är större på svenska än på finska. (behärska = hallita; kärleken till modersmålet = rakkaus äidinkieleen; betona = painottaa; ordförråd = sanavarasto; känsloregister = tunnerekisteri).

Mårten: Det finns rikssvenskar som inte vet att det finns finlandssvenskar. Ibland berömmer de mig för min flytande svenska. Då brukar jag på skoj svara ”Du är inte så dålig du heller”. – On ruotsalaisia jotka eivät tiedä suomenruotsalaisista. Joskus he kehuvat sujuvaa ruotsin kieltäni. Tapanani on vitsailla takaisin ”Et sinäkään kovin huonosti puhu.”

Peppe: Ja, jag tänker, pratar och skriver på svenska. Jag beundrar människor som kan skriva bra på finska. Det finska skriftspråket är så vackert.

Sampo: Har du haft nytta av dina språkkunskaper i ditt yrke? – Ja, att få spela på två språk är jävla roligt, och unikt, globalt sett.

Bettina: Svenska är det språk jag behärskar bäst, så det har en speciell plats i mitt hjärta. Det är viktigt att kunna säga precis det man menar – och det kan jag på svenska.

Magnus: kauneimmat sanat. Lista på de tio vackraste finska orden à la Magnus: 10. Elämää. 9. Henkilökohta. 8. Suosikki. 7. Poliisi. 6. Syntymäpäivä. 5. Nimeenomaan. 4. Muna. 3. Aamupala. 2. Kesäheila. 1. PERUNAPYSSY.

Bettina: På vilket språk tänker jag? – Har aldrig tänkt på saken… Väntas nu… Om jag skriver en kolumn på finska måste jag nog också tänka på finska just då. Tror jag åtminstone.

Mårten: I Kiseldalen talar hälften av alla familjer något annat än engelska hemma, så det finns mycket mer tvåspråkighet här än i Europa.

Alf: språk är en komplex kombination av både rent tekniska och kulturella fenomen.

Monika: Jag skriver nog på svenska för det mesta. Men jag har på sistone börjat skriva artiklar och sånt på finska. Det började irritera mig det att jag hade läst finska tusen år i skolan och jag har många finska vänner att jag aldrig – med hänvisning till att finska grammatiken är så svår – ändå använde mig av finska skriftligen. Det har gått helt bra. Eventuella grammatikfel är lätta att rätta.

Magnus: Knagglar du på finska eller talar svenska när du är ute på stan? – Jag börjar på svenska. Ibland leker jag att jag är finskspråkig och börjar på finska. Mutta! Om jag vill ha RIKTIGT bra service då talar jag engelska.

Mårten: Miltä tuntuu käydä Ruotsissa. Maassa, jossa puhutaan sinun kieltäsi? – Det finns många motsvarande situationer: en österrikare som besöker Tyskland, en kanadensare som besöker England eller Frankrike, en brasilianare som besöker Portugal, en vitryss som besöker Ryssland, en egyptier som besöker Saudi-Arabien. Man känner igen språket, men det är ett främmande land. – Kieli on tuttu mutta maa vieras.

Kjell: Det är inte viktigt att allt blir perfekt, DET VIKTIGA ÄR ATT VI VÅGAR PRATA OCH SKRIVA DE SPRÅK VI KAN. Man behöver inte kunna jättemycket, man använder det man kan. Det finns alltför många regelryttare som tycker om att rätta sina medmänniskors små språkfel hela tiden, och de gör mycket skada. Mina egna franskastudier tog slut när jag i min ungdom råkade ut för sådana fransmän. Däremot vågade jag senare i livet börja prata tyska i Tyskland och spanska med spanjorer fast jag säger många saker ”fel”. Men de förstår vad jag försöker säga, och är glada över att jag tycker om deras språk och vill använda det. Precis på samma sätt blir jag glad över att ni vill skriva på svenska till mig, det gör ingenting om någon ordföljd blir lite konstig. (Regelryttare = ”nipottaja”; medmänniskor =kanssaihmiset; franskastudier = ranskan opinnot; ordföljd = sanajärjestys).