Miten kukin hurmaushurrimme oppi kielet, kuinka he suhtautuvat niihin ja millainen on heidän kieli-identiteettinsä? Tässä kooste heidän ajatuksistaan.

Suomen 13 hurmaavinta hurria oli koulussamme online 1.-13.3. Käytämme alla etunimiä. Lue täältä heistä lisää ja suorat linkit online-sessioihin.

Alf: Äitini on suomenkielinen ja isäni ruotsinkielinen. Minut kasvatettiin kaksikielisenä. Kun muutimme Ruotsiin, kotikieli muuttui suomeksi. Puhun suomea ruotsinkielisen isäni kanssa.
Jag är inte finlandssvensk. Jag är svenskspråkig finländare. Jag är finländare först, språket är en sekundär grej. Därför tycker jag också det är konstigt när finskivrare gör språket till en större grej än det är.

Jörn: Till 90 proc. lever jag på finska, men 10 proc. svenska. Det sistnämnda dock viktigast. Språkidentitet? Det beror på vem jag talar med. I Berlin talar jag tyska och tänker ofta på tyska.

Magnus: Jag är teoretiskt sätt: finlandssvensk. Tekniskt sett: rikssvensk. Praktiskt sett: Magnus.
Mina föräldrar är finlandssvenskar. Pappa är från Helsingfors och mamma är ifrån Dalsbruk (Taalintehdas). De flyttade till Sverige på 70-talet så jag föddes och växte upp där.

Mårten: Jag är först och främst en finländare.

Isa: Min språkidentitet är nog inte så stark. Om man talar om nationell identitet är jag en finländare som råkar prata svenska.

Peppe: Mitt modersmål betyder jättemycket för mig. Språket är mitt viktigaste arbetsredskap.

Jörn: Jag talade finska innan jag lärde mig svenska! Jag växte upp i helt tvåspråkig omgivning. Jag har lärt mig språk oftast enligt naturmetoden, men också genom att läsa, engelska, franska, lite italienska, spanska, latin.

Bettina: Min släkt på mammas sida är helt finsk. Jag lärde mig finska genom att prata med kusinerna och senare var jag i en tvåspråkig lekskola. Finska är inte svårt när man passerat helvetet med ablativ och ellativ gud vet vad det allt hette. Jag talar flytande finska, svenska och engelska. Dessutom kan jag helt OK tyska och lite franska. Allt detta har jag läst i skolan.

Peter: Tänker på svenska när jag pratar och skriver på svenska, på finska när jag pratar eller skriver på finska. Jag lärde mig finska hemma, min mor är finskspråkig men talar också flytande svenska. Finska har jag lärt mig hemma, min mor är finskspråkig men talar också flytande svenska. Jag klarar mig nog även på slang! Stark engelska (har engelska släktingar). Lite tyska och spanska, och allehanda plock från ett flertal språk.

Kjell: Om man med stark språkidentitet menar att jag talar och gillar flera språk, så jo. Om man menar hur bunden jag är till modersmålet, så nej. Jag drömmer på åtminstone tre språk. (Bunden till modersmålet = sidottu äidinkieleen).

André: Jag började läsa finska på tredje klass och det var en bra atmosfär. Ingen talade om pakkosuomi utan alla ville lära sig finska. Jag tittade mycket på pikku kakkonen och puoli kuusi och så lärde man sig lite. Som tonåring började jag spela fotboll och då fick jag finsktalande vänner och då lärde jag mig finska bättre.

Magnus: Hur gör du för att lära dig finska? – Jag skriver blogg och pratar med taxichaufförer. Jag försöker prata så mycket jag vågar.

Bettina: Har jag en stark språkidentitet?– Jag förstår inte riktigt frågan. Hurdå? Om frågaren avser att jag identifierar mig med mitt språk så svarar jag njaeee. Jag är finländare. Som talar svenska.

Monika: När man använder sig av ett annat språk så är det viktigt tror jag att inte ”översätta” i huvudet: från det egna språket till det andra. Men börja rakt av. Tänka genast i det nya språket. Det är i själva verket inte alls så svårt man skulle tro. Och fel och sånt kan rättas till. Det är småsaker (peanuts eller p-nötter, som norrmännen säger).

Magnus: Jag tycker om kommunikation, att prata med människor. Därför känns det naturligt för mig att försöka lära mig de språk som folk talar, där jag bor. Därför försöker jag lära mig finska.

Mårten: Hur är det att leva med tre språk varje dag? – På fredag eftermiddagar märker jag ofta att språkhuvudet tröttnar, och då smyger det in ord från mitt modersmål i de språk jag använder.

Baba: Jag tänker på finska när jag talar finska och på svenska när jag talar svenska. Men jag skriver bättre på svenska.

Kjell: Mitt språk är nog ganska finlandssvenskt, särskilt i de tjockare romanerna, jag använder ju medvetet ett väldigt helsingforsiskt språk med slanginslag, etcetera, just för att ge läsarna (också i Sverige!) en känsla av hur ”blandad” finlandssvenskarnas vardagliga språkmiljö är här i Helsingfors.

Mårten: Det är inspirerande att besöka Sverige av språkliga orsaker. Landet har massor med svensktalande, och de flesta talar svenska mest hela tiden. Därför utvecklas språket snabbare än i Svenskfinland. Jag tycker det är viktigt att vi i Finland hänger med i den språkliga utvecklingen i Sverige. Vi borde modigt och kvickt ta över nya ord och talesätt som bildas väster om Bottniska viken.

André: Tycker man i Sverige att du låter som ett Mumintroll?– Ja, det verkar så.

Magnus: Modersmålet (äidinkieli) betyder allt! Det är det enda verktyget jag har för att formulera mina innersta tankar. Jag jobbar mycket med att utveckla det och vårda (hoitaa) det, för att jag mer noggrant (tarkka) ska kunna beskriva saker.

Alf: Jag har svårt med danskan, men danskarna har inte svårt att förstå mig. Eller, några från Jylland kan ha det. Eftersom jag hört så lite danska som ung så var det lite av en chock när jag började tillbringa mera tid här. Jag talar fortfarande mest engelska med Sara, men Mathias (5 år) och jag pratar danska.

Kjell: Det är klart att jag älskar svenskan djupt. Det är mitt första språk och det språk jag behärskar allra bäst. Men kärleken till modersmålet används ofta – på många håll i världen, inte bara här i Finland – på ett sätt jag inte tycker om, modersmålet blir någonting som stänger ut andra. För mig är språk broar till andra människor, broar ut i världen. Därför brukar jag betona att jag älskar andra språk också, t.ex. finskan och spanskan. Vad det yrkesmässiga beträffar är svaret enkelt: Jag kan skriva på andra språk också, men jag skriver nog bäst på svenska. Mitt ordförråd och mitt känsloregister är större på svenska än på finska. (behärska = hallita; kärleken till modersmålet = rakkaus äidinkieleen; betona = painottaa; ordförråd = sanavarasto; känsloregister = tunnerekisteri).

Mårten: Det finns rikssvenskar som inte vet att det finns finlandssvenskar. Ibland berömmer de mig för min flytande svenska. Då brukar jag på skoj svara ”Du är inte så dålig du heller”. – On ruotsalaisia jotka eivät tiedä suomenruotsalaisista. Joskus he kehuvat sujuvaa ruotsin kieltäni. Tapanani on vitsailla takaisin ”Et sinäkään kovin huonosti puhu.”

Peppe: Ja, jag tänker, pratar och skriver på svenska. Jag beundrar människor som kan skriva bra på finska. Det finska skriftspråket är så vackert.

Sampo: Har du haft nytta av dina språkkunskaper i ditt yrke? – Ja, att få spela på två språk är jävla roligt, och unikt, globalt sett.

Bettina: Svenska är det språk jag behärskar bäst, så det har en speciell plats i mitt hjärta. Det är viktigt att kunna säga precis det man menar – och det kan jag på svenska.

Magnus: kauneimmat sanat. Lista på de tio vackraste finska orden à la Magnus: 10. Elämää. 9. Henkilökohta. 8. Suosikki. 7. Poliisi. 6. Syntymäpäivä. 5. Nimeenomaan. 4. Muna. 3. Aamupala. 2. Kesäheila. 1. PERUNAPYSSY.

Bettina: På vilket språk tänker jag? – Har aldrig tänkt på saken… Väntas nu… Om jag skriver en kolumn på finska måste jag nog också tänka på finska just då. Tror jag åtminstone.

Mårten: I Kiseldalen talar hälften av alla familjer något annat än engelska hemma, så det finns mycket mer tvåspråkighet här än i Europa.

Alf: språk är en komplex kombination av både rent tekniska och kulturella fenomen.

Monika: Jag skriver nog på svenska för det mesta. Men jag har på sistone börjat skriva artiklar och sånt på finska. Det började irritera mig det att jag hade läst finska tusen år i skolan och jag har många finska vänner att jag aldrig – med hänvisning till att finska grammatiken är så svår – ändå använde mig av finska skriftligen. Det har gått helt bra. Eventuella grammatikfel är lätta att rätta.

Magnus: Knagglar du på finska eller talar svenska när du är ute på stan? – Jag börjar på svenska. Ibland leker jag att jag är finskspråkig och börjar på finska. Mutta! Om jag vill ha RIKTIGT bra service då talar jag engelska.

Mårten: Miltä tuntuu käydä Ruotsissa. Maassa, jossa puhutaan sinun kieltäsi? – Det finns många motsvarande situationer: en österrikare som besöker Tyskland, en kanadensare som besöker England eller Frankrike, en brasilianare som besöker Portugal, en vitryss som besöker Ryssland, en egyptier som besöker Saudi-Arabien. Man känner igen språket, men det är ett främmande land. – Kieli on tuttu mutta maa vieras.

Kjell: Det är inte viktigt att allt blir perfekt, DET VIKTIGA ÄR ATT VI VÅGAR PRATA OCH SKRIVA DE SPRÅK VI KAN. Man behöver inte kunna jättemycket, man använder det man kan. Det finns alltför många regelryttare som tycker om att rätta sina medmänniskors små språkfel hela tiden, och de gör mycket skada. Mina egna franskastudier tog slut när jag i min ungdom råkade ut för sådana fransmän. Däremot vågade jag senare i livet börja prata tyska i Tyskland och spanska med spanjorer fast jag säger många saker ”fel”. Men de förstår vad jag försöker säga, och är glada över att jag tycker om deras språk och vill använda det. Precis på samma sätt blir jag glad över att ni vill skriva på svenska till mig, det gör ingenting om någon ordföljd blir lite konstig. (Regelryttare = ”nipottaja”; medmänniskor =kanssaihmiset; franskastudier = ranskan opinnot; ordföljd = sanajärjestys).