Ja, jag har väl alltid varit kär i dig. Blivit omtumlad av dig. Trasslat in mina tankar i dig. Fått mitt hjärta att slå hårt. Känt dig på mina läppar. Beundrat din skönhet. Accepterat dina brister. Jag gillar dig påklädd – talad; och avklädd – skriven. Jag beundrar ditt höga språk och njuter av dina lokala varianter. Du är min älskling, min skönhet. Du är min inspiration, mina tankars klädnad.

Så underbart att du har träff med mig hela tiden. Jag hittar dig i dammiga böcker och i mina gamla anteckningar. Du klär dig i ett recept eller ett vykort. Ibland uppträder du på baksidan på ett gammalt fotografi. Jag ser dig i tidningar. Jag söker upp dig på min dator. Du är med mina vänner när de skickar mig små uppdateringar och meddelanden. Du är med mig när jag tänker och drömmer. Du är aldrig långt borta.

Vidden av allt

Senast vid min födelse var du väl där med otaliga röster och nyanser? Det känns logiskt att anta att du redan då lade grunden för allt i mig. Du lät mig uppleva dig i all din prakt – genom mjuka viskningar, stilla sånger, glada utrop, hårda skrik och mullriga folksamlingar. Jag tror du gav mig en full bredsida av dig själv. Du ville i ärlighetens namn få mig att förstå vidden. Vidden av allt. Alla saker har en stilla mjuk form och en våldsamt skränig form. Alla saker kan upplevas som det finaste eller det värsta. Allt är frivilligt eller allt är ett tvång. Det enda som avgör frågan är vår egen inställning. Vår kärlek till dig kan vara lycklig men den kan också vara olycklig. Jag blev smygkär i dig och i dag är jag helt och hållet kär i dig.

Jag undrar för resten hur du själv har det. Har jag någon förståelse för det liv du lever? Har jag fattat vilket enormt arbete du utfört, och uppskattar jag över huvud taget vad du nu håller på med? Detta tål att tänkas på. Kärlek är inte kärlek om den inte är ömsesidig. Du behöver kanske mig på sätt som jag inte insett. Du kanske inte känner dig älskad. Är det så? Känner du dig utstött och hotad? Känner du kanske att du är älskad av tvång och inte av kärlek? Är du rädd för att ses som en oinbjuden gäst? Hemska tanke; så illa kan det väl inte vara?

Gammalmodig och undomlig

Kanske jag är 16 år och du är 16 hundra år. Men vad gör det! Vi kan leva tillsammans. Vi kan respektera varandra. Du kan dra fram dina gamla saker och jag kan tvinga på dig mina nya saker. Jag älskar dina rynkor, vet du. Jag både beundrar och skrattar åt din ålderdomlighet. Fattar du inte att världen förändras? Ha! Du är så söt. Du försöker hålla i det gamla också om du vet att det är hopplöst. Det är just det som gör dig så söt. Stark och mäktig är du också men det vill jag inte säga för då blir du högfärdig. Bäst är bara att hålla sakerna som de är: jag älskar dig i din gammalmodighet och du gör klokt i att älska mina ungdomliga påfund. Annars är du slut!

Men du – hur får vi världen med oss? Varför tycker så många illa om dig? Varför är du så krånglig? Varför drar du dig inåt när det finaste med dig har att göra med utåt? Kunde du inte göra dig mödan att entusiasmera andra också? Varför ställer du krav när du kunde erbjuda glädje? Varför driver du på regler när du kunde driva på förståelse? Varför tadlar du dem som försöker, när det är de som INTE försöker som är problemet?

Charmera världen

Du har så många älsklingar och beundrare – jag är blott en! – så varför drar du inte nytta av det? Varför drar du dig tillbaka och sluter dig i ditt inre. Vi vill alla se dig ute på dansbanorna, sportplanerna, torgen och samlingsplatserna. Vi vill vara din vän för att vi vill, inte för att vi måste. Vi vill höra dina spännande historier. Vi vill leka med dig. Vi vill snubbla på dig. Vi vill stoltsera med dig. Vi vill visa upp dig för alla våra vänner – nya och gamla – som någon vi alltid stått nära.

Sluta vara en krånglig gamling! Sluta gnälla, sluta tänka på det förgångna, sluta drömma om en tid som aldrig egentligen fanns. Lev i nuet. Damma av dina rutiner. Damma av dina förväntningar. Charmera världen. Den vill bli charmerad. Och den älskar dig. Jag älskar dig. Du är kanske inte så mäktig som du en gång var. Men du är lika charmerande, om inte mer.

Jag älskar dig. Du rinner i mina ådror och blixtrar i mina nerver. Du ockuperar min hjärna. Du formulerar mina tankar. Du är det finaste.

Med de innerligaste hälsningar,

Jag

Mårten Mickos

Lue kirjoittajan blogi ”In Finland We Have This Thing Called Hurri”